deccemmber

Uppdaterar lite om gårdagen då.

Eftersom jag är som jag är & fick för mig att jag är skengravid va jag lika nervös som en tjackad kissemiss inför Ultraljudet. Kom upp till våran tid halv 10, trodde vi. Det visade sig så klart att våran tid va 10,30. Men vi hade ju inget bättre för oss ändå så vi kunde ju lika gärna sitta där & stirra o 30 min till.
Väl inne sen fick jag lägga mig på sängen med Mikii intill mig & hans mamma. Hon drog på lite klet på magen & satte sen grejjimojjen på min mage. Shit, nu är det kört tänkte jag, det enda vi får se är en stor gasbubbla.
Men icke, fram på skärmen visade sig en liten bebis.
Mikii blev helt tyst,för  första gången tror jag, själv ville jag bara lipa. Jag skiter i om någon bestigit ett berg eller något annat. Detta va det bästa jag fått se & göra i hela mitt liv, förutom när det gällde att göra bebben då,haha. ( skoja bara mamma, i don`t do sex).
Det som gjorde alltsamman ännu bättre för mig va att få se Mikii växa så, han vet ju om att han ska bli Pappa men det är inte samma sak. Det är jag som bär barnet, jag som känner av det. Jag har börjat känna av mini i magen, men utanpå känns det inget ännu. Så att han fick se vad som finns där inne tror jag gjorde så mycket.
Herregud va jag älskar honom.
Ultraljuds-tanten blev jätte glad, även så Mikii över att ungen va helt vild inne i min mage, upp,ner,veva, sparka.
Jag älskade det, jag vill se det varje dag :)

Men nu har jag lugnat mig & vet att det är en bebbe i min mage, istället har jag panik inför förlossningen. Men jag får väl tacka för att lustgasen finns, vilket Mikii säkert oxå kommer göra då dagen är inne.